Boris sida

Efter att, som många andra, "haft hund" i ett antal år, var det så dags att hitta en ny hundkompis. Pompe, vår fina svarta  labrador hade fått en muskelsjukdom som gjorde att han sakta tynade bort ifrån oss. Vid nio års ålder fick han somna in och vi i familjen var naturligtvis förkrossade. Livet utan hund kändes snart outhärdligt, men i väntan på "den rätte" skaffade vi så mycket kunskap vi någonsin kunde om olika tänkbara hundraser. Någon mer labbe var inte aktuell (ingen skulle ju ändå kunna mäta sig med Pompe). För att inte alldeles förgås av djurlängtan, fick en liten kattfröken vid namn Ida flytta in till oss. En härlig kattunge, född i Stockholm, som mycket bestämt talade om att hon minsann inte skulle bli någon innekatt.

Nåväl, det gick en vinter och en vår. Fortfarande hade vi inte hittat den hundras som alla i familjen kunde enas om. Under många somrar har vi tillbringat en eller två veckor på Fårö, så även denna sommar (-96). När vi som vanligt via Nynäshamn och färja nått vårt sommarparadis, fick vi se en syn som åtminstone fick min värld att stanna upp för en stund. Över ängen kom en boxerhane i full fart, med ett rörelseschema som gjorde mig mållös. Pälsen glänste i solen, varje muskel spelade under den strama huden, varje steg var som en fjädring, varje rörelse en kontrollerad explosion. Jag blev helt såld......

Hunden, som hette Basso, ägdes av vår sommarvärd och jag måste säga att jag från första stund blev förälskad. Det enda som bekymrade mig lite var den platta nosen. Skulle jag verkligen kunna älska en hund med ett sådant "tryne" Jag lånade Basso och gick bakom husknuten. Där tog jag ett stadigt grepp i hans kinder och granskade anletsdragen. Och se, helt plötsligt insåg jag att just en sån hund med platt nos, snälla ögon och härlig karaktär kunde jag verkligen älska. Att han under veckan fortsatte att imponera på mig genom sitt härliga sätt, sin leklust, sin vänlighet och sinne för humor, gjorde ju inte saken sämre.

Utav en händelse.... så hade Bassos halvsyster Anja fått valpar och vi bestämde oss för att åka över till Grindsgården i Slite för att hälsa på. Jag fick lova min man Calle flera gånger  - dyrt och heligt - att jag absolut inte skulle tinga någon valp, vi skulle bara titta.....

Tänk er följande scenario:

Vi kommer fram  till Grindsgården och blir varmt och vänligt mottagna av kennelägaren Gun-Britt Hanson. Hon tar med oss ut i trädgården där det står en valphage med sex ljuvliga boxervalpar. Calle kliver över kompostgallret, tittar på en boxerpojke som är tigrerad med fina vita tecken och säger högt och tydligt: Jaha, den där ska vi ha!

På den vägen blev det.......